Mitt svar blev - Det har jag inte, jag tror inte man kan förbereda sig!
Har man aldrig varit i någon form av U-land så kan man nog inte förbereda sig. Man har sett bilder och hört historier, men det är inte i närheten av samma sak. Att möta fattigdom är en sak, att möta en ny kultur som är långt ifrån sin egen är en helt annan.
Vi anländer tidigt söndag morgon till Dar es-salaam, värmen och fukten slår emot mig. Mark och Wendy möter oss på flygplatsen. Mark är chef för scania där och ursprungligen från Australien. Första dygnet lever vi hos dem, vilket blir en enorm kontrast till det liv vi senare ska leva.
Tillsammans med dem får jag en första inblick i ett otroligt tufft och krävande liv. Det liv som den "vanliga" befolkningen lever. Jag inser också att oavsett hur lite eller mycket pengar jag har här hemma i Sverige, så avgör min hudfärg om jag är rik eller inte. Jag är en mosongo, alltså är jag rik.
På kvällen får vi en jättetrevlig middag tillsammans med ytterligare 4 svenskar som M och W har bjudit. Det är väldigt intressant att sitta och lyssna på deras erfarenheter och råd. Men jag blir samtidigt alldeles skräckslagen. Vad har jag gett mig in i??! På kvällen i mitt rum ville jag bara ta nästa plan hem, då var det riktigt jobbigt.
Klockan 5 på morgonen dagen efter kliver vi upp och tar oss till busstationen. En kvinna från Njombe FDC (skolan vi ska jobba på) möter oss där. Det anses inte säkert för oss som ensamma vita kvinnor att resa själv. Kanske en aning överdrivet. Men just då kändes det tryggt.
Nu börjar en 12 timmar bussresa i lätt skräck. Ingen hastighetsmätare, det enda system som fungerar i trafiken är tutan och flyttar du inte på dig när fordonen tutar då får du skylla dig själv. Vi blåser igenom byar i 180km/h. Vansinnes-omkörningar, tävlingar med andra bussar om vem som hinner först. De är en befrielse att få kliva av bussen när vi väl är framme i Njombe.
Toalett besöket vi hade en paus för på hela resan, var en chock. Så vansinnigt äckligt. Men det finns bra ställen också, så här väljer jag bara att lämna ämnet.
Men trots mardrömsresan i bussen va naturen helt fantastisk.
Bemötandet vi fick på skolan när vi väl var framme gjorde det värt hela resan. Vilka fantastiska människor!
Fortsättning Följer!
Eder Fru W!
