Nu hade jag inga högt flygande planer för vår dag, men en god middag och kanske nått gott vin till. Lite tända ljus och en efterrätt som får det att kittla i munnen. Ja ni vet, bara en massa kärlek!
Istället fick jag nästan 5 timmar utan mat på akuten!
.JPG)
Vi började dagen med att åka till gården vi ska köpa och flytta in i under hösten. Där hjälptes hela familjen åt att plantera ett äppelträd. Kändes fint, som ett manifest för vår framtid.
Yngsta pojken vill då titta på traktorn som står i garaget under ladan. Han springer före oss, maken och jag drar fötterna lite efter oss. Vi är upptagna med att diskutera vart växthuset ska stå, grisarna ska bo och potatislandet ska vara.
Malte ropar på oss!
Sekunden efter skriker han och sen storgråter.
Garageporten är reglad med en kortare järnbalk, den hade han fått loss och sen hade den slagit ned rakt över hans panna.
Fort som attan in i bilen och hem för att kyla ned. Tur att vi ska hålla oss inom samma by. Väl hemma så är han ganska lugn och tar det med lite mer ro. Han har inte ont och mår inte illa säger han. Vi beslutar därför att fortsätta vår dag som planerat. Packar in i bilen och börjar bege oss in till Gävle. Ute på E16 börjar han kaskadkräkas!
så där sitter jag på golvet i bilen och försöker förtvivlat torka pojkstackarn samtidigt som vi åker upp till akuten. Där blir vi kvar i timmar. Han får inte äta eller dricka. Inte kul när blodsockret sjunker som en sten och godisautomaten hägrar bakom ryggen.
Tillslut får vi iaf komma därifrån med uppmaningar om lugn och sträng uppsikt dem närmaste dagarna.
Så fort ned till närmaste snabbmatskedja för att få i oss mat. Det blev inte den finmiddag jag tänkt mig. Men vad gör det! Vi lever allihop och vi mår bra. Det är de viktiga. Fira kan vi göra när som helst.
.JPG)
Så va rädd om er och fira lite oftare även om det bara är en vanlig dag
Eder FruW!
