Surdeg!

Efter ett ofrivilligt blogguppehåll pga magsjuka, så är jag nu någorlunda på benen igen.

Internationella kvinnodagen har jag firat och uppskattat genom att ge mig en utmaning i köket. Jag ska baka surdeg. Nej kom inte och säg att det är enkelt. Jag har försökt en gång tidigare och misslyckats grovt. Men skam den som ger sig.....
Receptet på surdegsgrunden hittade jag i (Husmoderns) Köksalmanack 1985. Sen följer jag detta recept för själva brödet.

Så nu är det bara att vänta med spänning till i morgon för att se resultatet. ¨Håll tummarna för mig!

Bilden är lånad från samma sida som receptet.

Måste erkänna att detta gör mig lite nervös. Spännande är det.

Eder Fru W!

Den femte dagen!

Idag är en vilodag. Vi kryper ihop, värmer varandra och bara myser.

Eder Fru W!

Poppy!

Namnet på min huvudbonad får bli Poppy!

Tack Lena för inspirationen till namnet!

Diverse små förändringar ska göras i mönstret.

Eder Fru W! 

En lisa för själen!

Igår stickade jag färdigt det jag skrev om igår och fick spänna upp (blocka) det. När jag började sticka för X antal år sedan, då tyckte jag att det här med att blocka var totalt onödigt. Men nu finner jag en viss ro i proceduren. För mig signalerar det att arbetet är färdigt och avslutat. Jag kan reflektera över vad som gick bra eller dåligt. Är det något jag skulle vilja ändra i mönstret? Var det rätt materialval.?





Just nu är jag helt insnöad på filtmakeriets (bilden är lånad av dem) garn, både en och två trådigt. Det är så fint, så mycket hantverk bakom och kärlek till ullen. Ull är verkligen ett fantastiskt material, synd att kunskapen om det och förståelsen för det försvinner mer och mer.  Men det finns en del tappra människor därute som går i bräschen för ullens sak.

Eder Fru W!

Lite värme på kvällskvisten!

Med hopp om våren!

När det ser ut så här så känns det som om våren aldrig kommer.

Men så kikar man in i syrenhäcken och ser följande....

 Några knoppar och hoppet om våren återvänder.

Eder Fru W!

Tills fingrarna krampar!

Ibland så går jag så djupt in i min stickning att jag glömmer tid och rum. I flera timmar kan jag sitta, tills händerna tillslut inte orkar mer. Igår va en sån dag och fingrarna gör fortfarande ont. Men de är det värt.

Eder Fru W!