En resa!

Innan jag reste till Tanzania fick jag frågan - Hur har du förberett dig?
Mitt svar blev - Det har jag inte, jag tror inte man kan förbereda sig!

Har man aldrig varit i någon form av U-land så kan man nog inte förbereda sig. Man har sett bilder och hört historier, men det är inte i närheten av samma sak. Att möta fattigdom är en sak, att möta en ny kultur som är långt ifrån sin egen är en helt annan.

Vi anländer tidigt söndag morgon till Dar es-salaam, värmen och fukten slår emot mig. Mark och Wendy möter oss på flygplatsen. Mark är chef för scania där och ursprungligen från Australien. Första dygnet lever vi hos dem, vilket blir en enorm kontrast till det liv vi senare ska leva.
Tillsammans med dem får jag en första inblick i ett otroligt tufft och krävande liv. Det liv som den "vanliga" befolkningen lever. Jag inser också att oavsett hur lite eller mycket pengar jag har här hemma i Sverige, så avgör min hudfärg om jag är rik eller inte. Jag är en mosongo, alltså är jag rik.

På kvällen får vi en jättetrevlig middag tillsammans med ytterligare 4 svenskar som M och W har bjudit. Det är väldigt intressant att sitta och lyssna på deras erfarenheter och råd. Men jag blir samtidigt alldeles skräckslagen. Vad har jag gett mig in i??! På kvällen i mitt rum ville jag bara ta nästa plan hem, då var det riktigt jobbigt.

Klockan 5 på morgonen dagen efter kliver vi upp och tar oss till busstationen. En kvinna från Njombe FDC (skolan vi ska jobba på) möter oss där. Det anses inte säkert för oss som ensamma vita kvinnor att resa själv. Kanske en aning överdrivet. Men just då kändes det tryggt.

Nu börjar en 12 timmar bussresa i lätt skräck. Ingen hastighetsmätare, det enda system som fungerar i trafiken är tutan och flyttar du inte på dig när fordonen tutar då får du skylla dig själv. Vi blåser igenom byar i 180km/h. Vansinnes-omkörningar, tävlingar med andra bussar om vem som hinner först.  De är en befrielse att få kliva av bussen när vi väl är framme i Njombe.

Toalett besöket vi hade en paus för på hela resan, var en chock. Så vansinnigt äckligt. Men det  finns bra ställen också, så här väljer jag bara att lämna ämnet.

Men trots mardrömsresan i bussen va naturen helt fantastisk.

Bemötandet vi fick på skolan när vi väl var framme gjorde det värt hela resan. Vilka fantastiska människor!

Fortsättning Följer!
Eder Fru W!

Hemma igen!

Natten till idag landade jag åter igen på svensk mark. Helt ärligt som en ny människa, ödmjukare och stolt. För tillfället är jag väldigt trött, behöver landa i att vara hemma igen. Men jag lovar att inte dröja alltför länge med att berätta om veckorna i Tanzania.

Eder Fru W!

Lämna boet!

Lite så här känner jag mig. En liten fågel, i trygghet, redo att flyga ut i den stora vida världen!


Bilden är lånad från Svensk slöjd

Eder Fru W!

5 dagar kvar!

Om 5 dagar är jag på väg till London. Den 8:e flyger vi därifrån vidare till Tanzania. Alla sprutor är avklarade, visum beviljat. Väskorna är inte riktigt än packade, verkar bli minimalt med kläder och massor med garner däri. Måste komma ihåg en varm pyjamas, bilder på min familj. Det ska bli så fantastiskt spännande. Tyvärr kommer jag få svårt att blogga när jag är där, vi måste ta oss till ett internetcafé för att få en internetuppkoppling och det är inte alltid det fungerar så bra. Men jag ska försöka mitt bästa, annars får jag berätta när jag är hemma igen.

Eder Fru W!

Varma LingonPäron!

 

Nog den godaste och enklaste efterrätten denna höst. 

LingonPäron Med Vispad Grädde!

2 dl lingonsylt

2 dl vatten

Koka upp detta tillsammans

Skala, halvera och kärna ur

7-8 Päron

Sila av själva lingonen från saften

Häll tillbaka saften i grytan och

Lägg därefter  i päronbitarna

Låt sjuda tills päronen blivit mjuka

Servera varma med vispad grädde.

Smaskens!

Eder Fru W!

Mönsterspår!

Ibland hittar man fina mönster i oväntade ting. Kan ni gissa vad det kommer ifrån?

Eder Fru W!

Dra mitt strå till stacken!

Nånting jag funderat mycket över är hur vi kan leva hållbart.  jag ska försöka i detta inlägg bena ut hur jag tänker, vad jag funderar på och hur går man till väga. Fast dem svaren har jag nog inte. Det kan nog bli lite rörigt, men jag hoppas ni kan hänga med!

Nått som står klart för dem flesta är att vi inte kan konsumera som vi gör, varken mat eller kläder. Det sliter hårt på vår miljö, det drabbar både människor och djur.  Vill vi ha kläder som bleks på bekostnad av andra människors hälsa, jeans som bereds så dem ska se så där skönt slitna ut och bakom dem står en person med stenlunga. Djur som genmanipuleras för att ge mig som konsument  större köttbitar, djuret själv kan inte gå- men det är inte mitt problem..... eller?  Grönsakerna manipuleras de också, för att ge tomater som inte blir dåliga, skördar som inte drabbas av sjukdomar, utan ger största möjliga avkastning.

Fast egentligen handlar inte detta inlägg om nån pekpinne som talar om, titta va hemsk världen är. Och det är ditt fel, ditt som konsuments fel. Utan texten ovan är mer bakgrunden till mina funderingar.                                                       
Jag vill kunna ge mina barn så giftfri mat som möjligt. Jag vill inte ha tomater som smakar absolut ingenting.... men dem håller i en evighet. Jag vill kunna köpa mig en ny klänning utan att må dåligt när vetskapen om tillverkningsmetoderna kryper upp till ytan.

Jag är inte så bra på detta med att lova dyrt och heligt att jag bara ska köpa begagnat i ett år framåt. Ni vet alla dessa sidor på facebook man kan gå med i, böcker jag kan köpa som talar om för mig hur jag ska vara shoppingfri i ett år, ganska så ironiskt.
Det är inte det att jag inte tycker om att handla begagnat, jag älskar loppisar. Men det blir lite tufft när augusti månad infaller och du inser att dina tre barn har vuxit gigantiskt mycket. Helt plötsligt är alla byxor 1 dm för korta, skorna går det knappt att få ned fötterna i längre.
-Men kanske om du viker tårna dubbelt älskling!
Jahapp! detta innebär alltså tre par nya "springafortskor", tre par nya höstskor, förhoppningsvis kan nån av dem mindre ärva gummistövlar av dem äldre. Sen kanske mamma och pappa behöver nya höstskor. Nu pratar jag alltså om nödvändigheter, inte om skor som köps in för att jag dreglar över dem.
Men det blir lite jobbigt då, när jag som förälder ska rusa runt och leta begagnat. Och det är då jag brister i mina löften om shoppingfria år. Då blir det inte hållbart för mig!

Men hur gör jag då!? Jag vill äta giftfritt, men har ingen gigantisk trädgård att odla eget i. Jag vill kunna klä mig och barnen utan att må dåligt över det. Hur långt ska man gå i sina funderingar, vart drar jag gränsen.      
Jag bor i ett vanligt litet radhus i en liten stad i mellersta Sverige. Jag vill leva hållbart! Trots att jag inte kan odla stora mängder potatis runt husknuten. Trots att jag inte kan väva mitt eget tyg till pojkarnas kläder. Detta ska jag försöka förmedla i denna blogg.

Hur resan till ett hållbart liv kan ske i förorten!  Jag vill dra mitt strå till stacken.

Hoppas ni vill följa med på resan?

Eder Fru W!