Frihet och demokrati!

Demokrati är skit och borde faktiskt slopas helt.

Sån rappakalja behöver vi inte, vad ska vi med valfrihet till? Vad är poängen med att vart fjärde år organisera ett val som väldigt få bryr sig om och respekterar. Det enda vi gör är att gnälla över att allt är fel. Vi klarar inte av att hantera den frihet demokratin ger oss, vi vet inte hur man värdesätter den möjlighet det ger oss.

Vi kan inte enas, vi grälar som små barn och mycket vill för det mesta alltid ha mer.

Nej naturligtvis tycker jag inte så. Men fundera över saken en stund!


Vi bor i ett land som på pappret värdesätter sin demokrati, men gör vi verkligen det i praktiken? Tar vi inte den väldigt för given. Nu menar jag inte bara oss vanliga dödliga utan även politiker och andra märkligt högt uppsatta människor.

Det finns människor som inte har ett val, även om där finns en form av demokrati. Så är korruptionen större, utbildningsmöjligheterna mycket små, sjukvård är för dem med pengar. Jag skulle kunna sätta mitt liv på att dem skulle värdera vår demokrati bra mycket mer än vad vi gör. Det våra förfäder slogs för, våra idag rättigheter, trampar vi på med vår nonchalans. 
Över 80% röstade i senaste valet, vilket är en hög siffra. Men sen då?! Deltar vi i vår demokrati?

Min man har ett stort intresse för politik och jag kan ärligt säga att jag skulle inte veta hälften av vad jag vet om det inte vore för honom. På kvällarna efter att barnen krypit till kojs har vi långa diskussioner om vårt samhälle. Jag älskar att ifrågasätta och utmana hans politiska värderingar, bara för att få höra honom argumentera och få se passionen i honom. Jag lär mig massor på det sättet, inte bara av honom utan även genom att jag börjat lyssna när det är politiska debatter. Men det gör också att jag blir rädd när jag hör hur människor i min omgivning uttalar sig och hur dem kommer fram till sina val. Nu menar jag inte om man tillhör högern eller vänstern, det struntar jag blankt i. I alla fall i mitt syfte att ifrågasätta demokratin.

 Jag önskar att vi kunde värdera vår demokrati mer. Inte bara luta oss tillbaka och ta för givet. Det är som att ha ett litet barn, vi måste ta hand om det, ge det kärlek och näring. Annars tynar barnet sakta bort, precis som demokratin.

Jag önskar att vi inte var så egoistiska, att vi kunde se fler fördelar med att dela med oss. Jag har inte så mycket pengar att dela med mig av, men däremot har jag kunskap.

Jag önskar att vi kunde stanna upp och lyssna på varann mer. Att mötas på lika villkor, bortom fördomar, se varandra som människor.

 Jag önskar att vi kunde glädjas för varann. Bortse från din egen egoism.

Eder Fru W!

Paus!

Att komma hem till sin egen verklighet och landa, tar väldigt mycket på energin. Även att delge andra sin upplevelser från resan, det är inte bara här i bloggen som jag berättar utan det det ställs väldigt mycket frågor i privata livet.
Så de senaste dagarna har jag behövt få vara ifred med mina tankar. Få rensa och sortera i mitt inre. Vart står jag nu, hur går jag vidare, vad vill jag dela med mig och vad behåller jag för mig själv. En del av erfarenheterna är högst personliga och dem behåller jag privata. Säkert skiner dem igenom men inte ordagrant och så vill jag behålla det.
Att få pausa sig själv och reflektera över upplevelserna är otroligt nyttigt. Det är så vansinnigt enkelt att rusa på i livet. Att sakta men säkert glömma känslorna.

Nu har jag hållit två små föreläsningar på skolan jag studerar vid. Väldigt nyttigt, att möta människor med blandade erfarenheter även här hemma och få svara på alla möjliga sorters frågor.

Men nu till hur flickorna bor på skolan.


Om ni tänker er en betong bunker på ca 2x2 meter. Det finns en ytterdörr och två smala fönster. Där ställer vi in två stycken våningssängar.

Och 8 personer.

I varje säng låg en mamma och ett barn.

 Det här är gården utanför rummen och barnens lekyta.

Det byggdes ett sidohus som barnen skulle kunna vara i om det regnar, dem har enorma regnperioder, för att det inte ska bli lerigt inne i sovrummen. Det enda som finns i detta rum är spjälsängar ståendes utmed väggarna. Inte en leksak så långt ögat kan nå. 

Här lagades all mat till barnen, mammorna fick äta skolans mat men barnens lagade dem själva. Här värmde dem även vatten så att jag och Renée kunde duscha. Varje kväll kom dem till vårt lilla hus  med två tio liters hinkar varmt vatten och vi tvättade oss med hjälp av en skopa och hälla vattnet över oss.

Man blir väldigt ödmjuk och inser att det inte är viktigt att barnen har egna sovrum här hemma. Att 500 leksaker inte gör oss lyckligare. Är du olycklig på jobbet- jamen gör en förändring då! Vi har inga ursäkter!

Lycka kommer inifrån och kvalité är tid tillsammans. Jag kontrollerar mitt liv och skapar det som jag vill.

Eder Fru W!

Att växa med sin roll!

Första kvällen på skolan blev jag lite panikslagen. Vi fick reda på att mammorna inte jobbat i den skala som det var tänkt sedan Reneé lämnade dem i februari. Detta va inget som flickorna själva kunde styra över. Utan dem var tvungna att få en viss vägledning och hade inte fått den.
                                 
Så nu fick börja om på ruta 3, inte ruta 1 eftersom grunden hade dem redan. Flickorna själva hade frågat om vi kunde lära dem att sticka sockor. Så glada i hågen startade vi. Jag har nog aldrig stickat så lite och repat upp så mycket. Ibland kände jag mig helt knäckt, vi stod och stampade på samma fläck hur länge som helst. Reneé fick smeknamnet Tuppa Hukko Teacher, det betyder ungefär "kasta bort", fast betydelsen vi var ute efter var "repa upp". Men allt sades med kärlek.

Men så helt plötsligt trillade poletten ned hos en av flickorna och flera kom sedan att följa efter. Att se glädjen i ögonen, den rena lyckan över att ha lyckats och förstått. Ett glädjerop -OOiiiiii, de gjorde det värt varenda hårstrå jag innan slitit i.

Att se en människa växa med sin uppgift är otroligt utvecklande för mig som medmänniska. Att kunna bidra med en kunskap och bli emot tagen med öppna armar. Vi satt från klockan 8 på morgonen till klockan 5 på eftermiddagen, 6 dagar i veckan och bara stickade. Trots det kunde vi på kvällarna se flickorna gå omkring på skolområdet med väskan över axeln och stickningen i handen.  Hur många svenska ungdomar gör det?!

Utanför detta hus satt vi hela dagarna, oavsett väder.

Ungefär så här såg det ut.


Eder Fru W!

Skolsystemet!

För att ni ska förstå flickornas situation, dem vi arbetade med, så måste ni få en inblick i deras skolsystem.

I Sverige har vi grundskolan och Tanzanias motsvarighet är secondary school. Det finns ingen skolplikt, utan det är helt upp till föräldrarnas godtycke om barnen ska få en utbildning eller inte. Nu har staten jobbat på att sprida kunskap om vikten av utbildning och vad jag uppfattade lyckats ganska bra. 

Efter secondary school finns högre utbildningar, men det kräver väldigt mycket pengar. När då 80 % av befolkningen lever på mindre än 1 dollar om dagen, alltså mindre än ca 7 kronor, blir det svårt att finansiera en högre utbildning.

Något som befolkningen strävar efter är att få en statlig anställning, för det ger en viss form av trygghet. Men för att få det så måste man ha tagit sin examen i secondary school. Annars har landet en starkt uppbyggd kultur runt egna företag. Tex är varje taxi chaufför egen företagare, det finns ingen grundlön från ett företag utan dem är helt beroende av körningarna dem får under dagen. Likaså för alla hantverkare (=Fundi; på swahili) sömmerskor och säljare.

Tanzania har under många år varit intresserade av den svenska folkhögskolan och har byggt upp en motsvarighet till det. Här får eleverna lära sig olika hantverksyrken, elektriker, snickare, sömnad och jordbruk. Västerbergs folkhögskola som jag varit elev vid och Njombe FDC är vänskolor och har ett utbyte med varandra. Ett utbyte som jag skulle önska kunde vara lite mer utvecklat från Sveriges sida. Det finns så otroligt mycket att göra. Det formligen skriker i huvudet av olika idéer. Men jag kan inte göra allt och definitivt inte själv.

Tillbaka till flickorna nu. Har du blivit gravid blir du avstängd från skolan och där försvinner också din möjlighet till utbildning. Nu är detta ett enormt växande problem i Tanzania, unga flickor som blir gravida och ingen möjlighet att försörja sig. Därför startade man The Mama project. Som delvis finansieras med svenska pengar. 
Här får flickorna en möjlighet att utbilda sig till ett yrke, dem får kunskap i hur man tar hand om och sköter ett barn. Första omgången mammor gick ett år på skolan, men kritiken då va att det var för kort tid. Så nu ligger utbildningen på 2 år. Mama projectet är fem år gammalt och finns på tre skolor i Tanzania. Men behovet är enormt, önskan nu är starta upp på ytterligare 6 skolor. Så totalt 9 skolor. Men det saknas pengar. Ganska små summor är det som saknas, minns inte den exakta summan nu men ska se om jag kan ta fram den igen.

Nu vill jag att ni ska förstå att dessa graviditer inte alltid är frivilliga. För det första finns ingen sexualupplysning och man vet inte som ung hur ett barn blir till. För att man pratar helt enkelt inte om sånt.
För det andra är det väldigt ofta våldtäkter inblandade. Som ett exempel vill jag delge er en av flickornas historia, en alltför vanlig historia. Jag vill inte delge er hennes namn utan kommer bara att skriva W (från fru W)

W´s pappa dör när hon är småbarns åren, hennes mamma blir då ensam tvungen att försörja W och hennes bror. Dem har ett tufft liv och mamman dör när W är i 8 års åldern. En moster kliver då in och tar hand om barnen, vilket i sig säkert är välmenat. Tills W har vuxit upp lite och mosterns man bestämmer sig för att hon är lovligt byte. W blir gravid, och mannen talar om för henne att om hon berättar vem pappan är så dödar han henne och barnet. W rymmer. Hon kommer till en närliggande stad och får anställning som piga. Här får hon husrum och mat och en mindre summa pengar, mot att hon arbetar. Barnet kommer och arbetsgivaren vägrar betala W, då hon anser att dem snyltar på henne. W får komma
till skolan och leva där. Men tyvärr blir hennes son sjuk i malaria och går bort.

Väldigt vanligt är även att lärare anser sig ha rätt till sex från flickorna i skolan.

Jag tror jag lämnar er en stund här nu..... men jag återkommer med mer om hur flickorna bor på skolan snart.
Ni får jättegärna lämna kommentarer här i bloggen och dela med er till andra. Eftersom vi gör det här helt utifrån våra egna pengar behöver vi all hjälp vi kan få med att sprida vårt arbete.

Eder Fru W!

En resa!

Innan jag reste till Tanzania fick jag frågan - Hur har du förberett dig?
Mitt svar blev - Det har jag inte, jag tror inte man kan förbereda sig!

Har man aldrig varit i någon form av U-land så kan man nog inte förbereda sig. Man har sett bilder och hört historier, men det är inte i närheten av samma sak. Att möta fattigdom är en sak, att möta en ny kultur som är långt ifrån sin egen är en helt annan.

Vi anländer tidigt söndag morgon till Dar es-salaam, värmen och fukten slår emot mig. Mark och Wendy möter oss på flygplatsen. Mark är chef för scania där och ursprungligen från Australien. Första dygnet lever vi hos dem, vilket blir en enorm kontrast till det liv vi senare ska leva.
Tillsammans med dem får jag en första inblick i ett otroligt tufft och krävande liv. Det liv som den "vanliga" befolkningen lever. Jag inser också att oavsett hur lite eller mycket pengar jag har här hemma i Sverige, så avgör min hudfärg om jag är rik eller inte. Jag är en mosongo, alltså är jag rik.

På kvällen får vi en jättetrevlig middag tillsammans med ytterligare 4 svenskar som M och W har bjudit. Det är väldigt intressant att sitta och lyssna på deras erfarenheter och råd. Men jag blir samtidigt alldeles skräckslagen. Vad har jag gett mig in i??! På kvällen i mitt rum ville jag bara ta nästa plan hem, då var det riktigt jobbigt.

Klockan 5 på morgonen dagen efter kliver vi upp och tar oss till busstationen. En kvinna från Njombe FDC (skolan vi ska jobba på) möter oss där. Det anses inte säkert för oss som ensamma vita kvinnor att resa själv. Kanske en aning överdrivet. Men just då kändes det tryggt.

Nu börjar en 12 timmar bussresa i lätt skräck. Ingen hastighetsmätare, det enda system som fungerar i trafiken är tutan och flyttar du inte på dig när fordonen tutar då får du skylla dig själv. Vi blåser igenom byar i 180km/h. Vansinnes-omkörningar, tävlingar med andra bussar om vem som hinner först.  De är en befrielse att få kliva av bussen när vi väl är framme i Njombe.

Toalett besöket vi hade en paus för på hela resan, var en chock. Så vansinnigt äckligt. Men det  finns bra ställen också, så här väljer jag bara att lämna ämnet.

Men trots mardrömsresan i bussen va naturen helt fantastisk.

Bemötandet vi fick på skolan när vi väl var framme gjorde det värt hela resan. Vilka fantastiska människor!

Fortsättning Följer!
Eder Fru W!

Hemma igen!

Natten till idag landade jag åter igen på svensk mark. Helt ärligt som en ny människa, ödmjukare och stolt. För tillfället är jag väldigt trött, behöver landa i att vara hemma igen. Men jag lovar att inte dröja alltför länge med att berätta om veckorna i Tanzania.

Eder Fru W!

Lämna boet!

Lite så här känner jag mig. En liten fågel, i trygghet, redo att flyga ut i den stora vida världen!


Bilden är lånad från Svensk slöjd

Eder Fru W!