Han viskar och ber, så innerligt
varmt;
-Bara en enda, en endaste en!
Och flickan är snäll
han får som han vill...
Men kyssen är som svalan,
- en enda gör ingen sommar!
Och så kyssas de två
igen, både en och två...
Och sol och måne och allt är
glömt
-i kyssen är något underbart
glömt!
Så måste han gå,
ja, han måste gå...
Men då viskar hon så innerligt
hett:
-En enda, en enda till!
(Fritt från norskan)
Fann denna dikt i en av mina kokböcker, urklippt från en tidning. Kokboken är från 1934, så kanske dikten är publicerad 1930-40. Söt är den i alla fall.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar